Det har jag, en stor, grisrosa och vit dröm.
Första gången jag såg henne, min dröm, tyckte jag att hon var ful. Och när jag sen skulle rida henne var det en katastrof. Jag som precis börjat rida stor häst, skulle dessutom hoppa åbäket.
Jag red henne inte igen på länge, minst ett år skulle jag tippa. Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att jag red henne igeen, men det gjorde jag. Det var jag och hon, vi. De flesta måste ha tänkt att jag var galen, och varför i hela fridens namn ska jag, en liten unge rida runt på den hästen? Och visst, det var fan inte lätt alla gånger att sitta på en så stor och stark häst. Men vi hade något, som ingen skulle förstå, hur mycket man än skulle försöka förklara.
En sommar var jag med på träningslägret, första dagen hade jag Devil, emmelies ponny. Och andra dagen fick jag önska en häst. Jag önskade såklart Kiara, eftersom Cassandra var upptagen. Monica och Pernilla försökte förklara för mig att hon blir stark i hoppning, och ute i skogen har hon stuckit flera gånger. Men jag hade bestämt mig, jag skulle ha Kiara. Tyvärr visade hon hälta på morgonen, så jag fick aldrig chansen att visa dem vad vi gick för tsm. Men det kom senare, vi fick våran chans.
Första gången barbacka tvivlade jag in i sista minuten, skulle jag våga? Men det gick som en dans, den känslan, helt obetalbar.
Det var vi, alla visste det, men hur många förstod? hur många förstod vad jag såg i den hästen?
12 Januari 2010 krossades min dröm, eller min dröm avled snarare. Det har gått över ett halvår, 6 månader och 7 dagar närmare bestämt.
Jag ska gå vidare, men är nog inte helt redo för det än, kommer jag någonsin bli det? Jag skulle göra allt bara för att ha dig tillbaka en endaste dag, så jag åtminstonde kan säga hej då.
Och ja, jag gråter när jag skriver det här.
bilderna har jag fått från http://soclog.se/p/f.html?url=http://spectell.blogg.se och http://mysancarlsson.blogg.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar