över ett år..

vill egentligen inte sitta här och vara bitter, men eftersom jag bestämmer innehållet så är jag det i alla fall.

i onsdags var det ett år sedan Kiara lämnade oss. för ett år sedan kunde jag inte tänka mig en annan väg ut en att sluta med allt som hade med hästar att göra. för varför fortsätta när hon var borta?

Jag fortsatte trots allt och det var väl tur det? Nu sitter jag här och vet att det finns en underbar häst som gör allt för mig. Han kan aldrig ersätta Kiara, men det betyder inte att jag älskar honom mindre, jag håller honom bara inte lika hårt. En del av att hålla på med djur är ju att vi oftast överlever dem, och jag antar att man lär sig acceptera bortgångar ju äldre man blir och ju fler man är med om.
Men just nu känns det hårt, och kan fortfarande inte tänka på henne utan att gråta.


Men en dag blir det bättre, det bara måste det.. annars säger jag upp mig

Den bild jag ska ha som tatuering med vingar runt

Eller kanske denna :)